Varje dag är likadan. Jag vaknar och ner till någon däruppe att jag ska få en endaste dag av min graviditet som jag kan få njuta av att vi faktiskt väntar vårt tredje barn. Att jag väntar mitt tredje barn med den person jag minst anade skulle bli pappa till mina barn för sjutton år sen. Min då bästa väns storebror. Livet är underligt. Men njutningen kommer aldrig. Den enda gången jag egentligen blir påmind om att jag har en liten flicka i magen är när hon kängar till mig från insidan och drar en liten fot fram och tillbaka, fram och tillbaka. Annars är det här som en nio månaders bakfylla. Ångest, trötthet, 24/7 kraftigt illamående och kräkningar. 

Jag reser mig upp försiktigt för att peta i mig dom starkaste illamående tabletterna som finns på marknaden. Är så sjukt trött på att behöva ta dom men jag måste, det märkte läkarna när dom sa att man "borde inte" må illa i vecka 26 och därmed det i vetskapen bestämma sig för att sluta skriva ut medicin åt mig. Tre timmar senare låg jag återigen på akuten med dropp droppandes in i blodet och med en kräkpåse i andra handen. "Man borde inte" nej men nu finns det dom som faktiskt mår illa och kräks hela graviditeten och olyckligtvis verkar jag vara en av dom. 

Jag försöker vara stark. Jag planerar att hon ska komma i vecka 38. Då kom dorian. Då är hon färdig. Jag kan få igångsättning om jag vill pga av hur jag mår och hur hela graviditeten varit. Varje minut, sekund och andetag är jag illamående. Ständigt åksjuk. Jag gör allt för att slippa känna. Men om jag stressar runt och aktiverar mig vilket egentligen är det enda som hjälper, så får jag sammandragningar utan dess like. Tar jag det lugnt så känner jag efter och påminns om hur det står mig upp i halsen ständigt. Jag måste stanna upp och hålla ena handen för munnen för att inte kräkas rakt ut. Pulsen slår så hårt så jag knappt kan stå still. Jag drar ett djupt andetag och dagen fortsätter som innan. Minuterna känns som timmar och jag saknar att vara den där lekfulla glada mamman. Jag samlar mina sista krafter och lyfter upp dorian över huvudet med sträckta armar. Gud vad jag saknar. Bara för en dag att få må bra. Psyket stryker med och jag är inte mig själv någonstans. 

Varje dag är jag en bergsbestigare. 26 veckor av illamående, kräkningar, svaghet, ångest och uppgivenhet har gått. 12 veckor kvar. Det fixar jag! Jag har inget val. Efter den här graviditeten blir det inga fler barn på några år. För det är antagligen år det kommer dröja innan jag förtränger timmar blixt stilla i sängen men spyan uppe i halsen, hur jag sovit bort dagarna bara för att slippa känna och ännu en dag ska passera snabbare, förtvivlan över att inte orka eller ens vilja. Timme efter timme på akuten med en nål i armen. Dagar jag levt på toalettgolvet helt svettig över hela kroppen. Ja, nu får det räcka med barn på ett tag. Tre barn på tre år är ganska bra jobbat ändå (; och alla rosa små klänningar och spetsbodysar som trängs i hennes numera fyllda lådor påminner mig och sebastians ord när vi fick veta att vi väntade vår andra pojke "vi kör tills det blir en tjej" så nu kan vi vila. Haha. 

12 veckor kvar. Inte en sekund längre. Så länge orkar mitt så redan nedbrutna psyke. Inte en sekund länge..